ingelssonsvensson

De har alltid kommit smygande någon gång de där tankarna om att jag inte duger. Att näsan är för stor att ögonen sitter för tätt ihop eller att låren är för stora. Min fråga är, varför? Varför ser vi alltid det som är fel istället för det som är rätt? När vi egentligen inte har någonting att vara ledsna eller gråta över. Tussentals tjejer slutar äta varje år. Jag tror att det är våra kära kändisars fel. De tjatar om att det inte är deras fel att statistiken på tonåringar med anorexia stiger så fruktansvärt mycket. Men det är precis deras fel. De kan inte hjälpa det men de är deras fel och det vet de mycket väl. Det de kan göra är att visa sig lite mer mänskliga att inte alltid gå ut superfixade att inte alltid redigera sina bilder till max. Det kommer alltid finnas någon som lägger de där onödiga komentarerna om det som de anser är fel på dig. Men de komenterar bara det som är fel på dig för att de är avundsjuka på allting som är bra. Och jag kan inte förstå varför det är så himla svårt att se det som är bra istället för det som är dåligt? Och varför tror vi att våra vänner inte vill gå med oss på stan p.g.a hur vi ser ut? De har varit med dig de senaste åren så varför skulle de inte vara det nu eller hur? Och all strävan efter att vara ''perfekt''..hur är man när man är perfekt egentligen? För mig handlar det om att känna sig nöjd med sitt liv och sig själv. Det kommer alltid hända saker som får oss att tvivla men vi måste hålla ihop oss själva då. För vår egen skull och för alla andra runt omkring oss också. Och kom ihåg om alla såg ut som Lauren Conrad skulle hon inte va så himla snygg längre! Det var dagens tankar hoppas ni tyckte de va lite bra skrivet iallafall.


puss och kram Åse